Så fel.

Lars winnebäck på högsta volym!
Erika ser inte fram emot dagen. Erika vill inte mer. Erika vill bara vara Erika.


En cigg, ett glas cola och lite chips. Musik och bloggar. Tårarna rinner lite ibland, lite theralen, lägger mig ner och känner lugnet. Men känslan försvinner inte, klumpen i magen och tankarna finns där hela tiden. Försöker att blunda, men jag ser ändå, bilderna är inte vakra.

jag funderar på när jag var liten, minnen och hur lättare det var. Tänker på mamma, som har fått stå ut så mycket. Tänker på mina syskon som nog har stått ut ännu mer. På min lillasyster som jag älskar så. Jag tänker på alla dom som har det så mycket värre. På dom som skulle skratta och tycka att jag var galen. Att jag var dum. Jag tänker på alla andra.

Men ändå säger tankarna något annat, något helt fel. Något som jag inte vill. Känner rädlsan kommer, klumpen blir större. Jag kanske borde somna, jag kanske borde säga hejdå. Men jag vill inte, jag vill.


Drömmer mig bort, bort härifrån. Till någon annan, det är inte jag. Men jag skulle så gärna vilja, ja önskar men det går inte, det försvinner. Fan. Jag som ville, jag som fick en chans, varför tog jag den inte? varför klarade jag inte av det. varför känns det så?


Att man kan ta så fel. Att allt kan vara så fel.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0